Skrämmande…

Igår var vi ju på vårdcentralen och fick först fel medicin utskriven så dom på apoteket skickade tillbaka oss upp till vårdcentralen igen. Vi fick sedan ut en medicin som vi fick ordinerat att ge Oliver 1 ml hur många gånger som helst under dagen/vid behov. Läkaren sa att det var bättre om vi gav medicinen med en tops eller smetade med fingret på dom mest utsatta områdena i munnen. Vi skulle akta tungan och svalget eftersom han då kanske inte ville äta för att dels att det skulle kännas konstigt eller för att han inte skulle känna några smaker. Men han poängterade flera gånger att det var ofarligt om Oliver skulle svälja medicinen. På apoteket sade dom att vi skulle ge honom medicinen med en pipet och att det inte var någon fara att svälja medicinen. Vi kom hem och 5-10 min innan mat så smetade vi medicinen i munnen med fingret då vi kände att det kändes bäst så. Man vet ju själv hur obehagligt det är att bli lite bedövad i munnen när man går till tandläkaren. Vi fick i honom lite flytande mat, äntligen!

På kvällen fick Oliver igen hysteriska utbrott för att han hade så ont i munnen, han var hungrig och trött. Han skrek och skrek,  aj och aj och han hade så ont så han inte visste vart han skulle göra av sig. Tillslut fick jag honom att sova en stund bredvid oss i soffan. Usch man går ju sönder när ens barn har så ont. Senare på kvällen efter några hysteriska utbrott till ringde jag sjukvårdsupplysningen eftersom jag inte stod ut med att höra och se honom så ledsen. Nåt måste jag ju kunna göra för att lindra hans smärta mer än alvedon när den inte hjälper. Svaret jag fick av sjuksköterskan på sjukvårdsrådgivningen var att det inte finns något att göra och att det bara är att härda ut. När jag berättade att vi fått medicinen utskriven blev hon helt hysterisk i andra änden och ifrågasatte läkaren som skrivit ut denna medicin. Hon sa att jag absolut inte skulle ge den medicinen till ett sådant litet barn ju med att om han skulle svälja skulle han bli bedövad i munnen och ner i halsen och han skulle då kunna sätta i halsen eller bita sig riktigt illa i tungan. Livsfarligt sa hon och menade att vi vuxna kan ju själva känna om vi blev bedövade och inte skulle kunna äta men en snart tvåårig liten kille kan inte avgöra en sådan sak. Lät rätt vettigt i mina öron och jag fick dåligt samvete som gett honom medicinen utan att tänka efter ordentligt. Men vem ska man lita på och hur ska man göra när man söker sjukvård egentligen?

Idag har Oliver haft lite ont imellanåt men det känns som att han verkligen är på bättringsvägen. Han åt en kanelbulle hos min faster och det var det första tuggbara livsmedlet han ätit på flera dagar. Det åkte även ner en massa vaniljsås och glass 😉 Sedan var han i speedad form ett tag.