Pratstund

Jag försöker kämpa med att lära Isabella att öppna sig och lära sig prata och tala om vad som är fel osv. Jag vill inte att hon ska bli en mussla som sin pappa, fast det säger jag ju inte till henne förstås. Igår kväll när vi skulle lägga oss och låg där tysta så började faktiskt Isabella att på eget initiativ att prata, sedan var det väl inte det roligaste för en annan att höra men det var skönt att hon öppnade sig lite. Hon sade att hon inte ville åka till pappa, att hon tycker att det är jobbigt att mamma och pappa inte bor tillsammans, att det bara ibland är kul hos pappa, att oliver skriker efter mamma, att det är jobbigt att hon inte har en matstol eller egen säng hos pappa och att det är jobbigt att pappa inte bor själv osv Det värsta är att jag står maktlös och ingenting kan göra. G och jag har varit rörande överens om hur våra barn ska växa upp men plötsligt har han tydligen ändrat sig totalt och det känns hemskt. Hur kan man vilja lämna sin trygga familj för att bo inneboende som en 19 åring? Hur kan man tycka att det är ett bra hem för sina barn att växa upp? Hur kan man säga att man flyttar för att man vill bo själv och hitta sig själv och sedan bo som man gör. Sveken verkar aldrig ta slut….

Leave a comment

Your email address will not be published.