Usch idag känns allt bara tufft och väldigt jobbigt! Jag blir bara påmind om att livet är så jävla orättvist!
Jag är trött, har på tok för mycket på jobbet och känner inte att jag hinner med varken jobbet eller mitt underbara liv här hemma. Jag har alltid tagit ett stort ansvar och dragit ett stort lass med barnen och hemmet men jag har då inte jobbat så här mycket, framförallt inte dessa sena tider.
Vi är tre stycken som bara får gilla läget och rätta oss efter en persons egoism. Känns förjävligt! Han kunde bara välja att det inte passade honom mer men vi övriga tre har inget val överhuvudtaget… Vi vill inte leva så här men vad spelar det för roll?
Jag har varit på två olika dejter men ingen av dom var heller nåt att hänga i julgranen…
Jag önskar att jag inte hade så höga krav på mig själv hela tiden och att jag hade lite lite mer pengar så jag kunde bla gå ner i arbetstid.
Men det skulle ju inte märkas någon skillnad sades det vid separationen. Ha pyttsan det säger väl sig självt att det märks men ni alla kan ju förstå vilken omogen människa det kom ifrån….
Han ligger förresten sjuk och kunde inte gå på varken olivers eller Isabellas utvecklingssamtal eller ta barnen på hans lediga dag. Han blev smittad med det som vi låg hemma med förra veckan och hade jag något val då? Nä! En annan hade ju slängt i sig två Alvedon så jag hade kunnat vara med på utvecklingssamtalen men vi prioriterar ju helt klart lite olika här i livet….