Igår var jag på informationsmöte i skolan inför Isabellas skolstart till hösten (helt sjukt vad tiden går fort!!!) Men syntes hennes pappa till? Näej… Idag var det familjefrukost på dagis men syntes pappan till? Näej… Men vid närmare eftertanke så syntes han ju inte till vid familjefrukosten i höstas heller eller när Isabella uppträdde på Kulturskolan. Inte vid luciafirandet, inte vid föräldramötet eller på något av barnens utvecklingssamtal…. Kollade han upp att fotbollsträningen startade igen på hans torsdag? Nej!
Det känns ledsamt, tröttsamt och tragiskt! Och när hans kompis skrev att han är en ansvarsfull person på fb för att hjälpa honom hitta en ny lägenhet (som han inte heller har ordentligt ordnat) hade jag lust att maila och fråga vad han var mutad med?? Noll koll på läget helt enkelt!
Nu väntar jag på svar om hur vi ska lösa sommaren, har ju bara väntat på något sorts svar i en vecka nu…. Men man kan ju inte begära så mycket från någon som aldrig ens kan tänka en vecka framåt… Dessutom hör han ju inte av sig till barnen under de tio dagarna som barnen är hos mig, inte ens ett sms och frågar hur de mår. Men det går bra att ringa MIG när han behöver beklaga sig över saker som att dra ut tänder, blivit vräkt mm.
Det är fem veckor som behöver lösas i sommar och jag skulle absolut kunna göra det själv. Skulle vara tusen gånger enklare. Då skulle jag nu kunna lägga in ansökan på jobbet om semester och föräldraledighet men nu måste jag istället vänta och se hur VI ska dela upp sommaren. Suck!!