Jag känner att jag är i början av en låg period igen. Det är flytten som närmar sig som spökar med mig. Jag tittar runt i mitt hem som jag trivs så oerhört bra i, ser framför mig hur det kommer se ut och kännas när det snart ska stå tomt och redo för nästa familj att flytta in och skapa sin vardag här. Satt och lyssnade idag på fikat på hur andra nämnde att dom aldrig skulle kunna flytta härifrån. Jag sade inte så mycket, min flytt är ju allt annat än självvald. Jag önskade bara som vanligt att jag ska vakna ur denna mardröm… Jag vill inte flytta, jag vill inte flytta ifrån mina vänner, barnens vänner, vårt liv, vår fina lägenhet. Jag har aldrig i hela mitt liv bott längre än 6 år på samma ställe, jag har redan flyttat 11 gånger i mitt liv och hatar att flytta. Men 3 år här ligger ungefär i mitt genomsnitt för en ny flytt så….Jag trodde bara och hoppades på att när jag flyttade hit så skulle jag knäcka rekordet! För jag hatar att flytta!
Men samtidigt blir jag arg på mig själv för allt kunde vara så mycket värre. Visst livet är jävligt orättvist men någon av oss tre skulle kunna vara sjuka i en obotlig sjukdom, någon av oss tre skulle kunna råka ut för en olycka…och det vore så mycket värre!!!Jag har tak över huvudet åt mig och mina barn, vi har mat på bordet, jag har ett jobb och vi tre har hela fina kläder. Jag råkar bara ha en omogen pappa till mina barn, en person som jag aldrig någonsin skulle vilja leva ihop med igen. Jag har de senaste dagarna fått uppleva att han inte har ändrat sig ett dugg.
Jag önskar bara att jag var lika stark som många av er verkar tro att jag är..
Tro nu inte för ett ögonblick att jag sitter och tycker synd om mig själv, jag är bara trött, rädd och ställer kanske ibland orimligt höga krav på mig själv. Jag vill att mina barn ska ha världens bästa mamma och ett fantastiskt liv och det ska jag fortsätta att kämpa för! Lite kosttillskott, lite bättre planering, bättre mathållning, mer motion och när vi landat i den nya bostaden så kommer jag säkerligen att må tipptopp igen 😉