Min pappa och hans fru bor i ett litet samhälle här nere i Skåne och ett par gånger under dessa dagar som vi har varit här och hälsat på har vi gått en promenadrunda lite utanför på landet. Vi har gått förbi flera hästgårdar, hagar med får, hästar och kor, små bäckar och en massa vitsippor och tussilago. Hur mysigt och avkopplande som helst, man riktigt känner hur batterierna laddas. Jag som tidigare har sagt att jag bara vill flytta ut som längst så att jag har gångavstånd till en mataffär började spåna på nya idéer om att det faktiskt skulle vara mysigt att flytta ut på landet. En kompis till mig vill så gärna skaffa en häst igen och då skulle hon kunna ha den hos oss och om Isabella vill rida så kan ju min vän ta hand om det där så slipper jag för jag tycker att hästar är livsfarliga. Men idag gick jag promenadrundan sjäv med Isabella som skulle sova middag i vagnen och efter halva sträckan ser jag något svart ödla-/ormaktigt som slingrade sig över grusvägen, framför vagnen. Jag har en sådan fruktansvärd forbi för ormar så hälften skulle vara nog. Jag fick panik, rysningar i hela kroppen och tårarna började att rinna. Resten av promenaden gick jag mitt på vägen och stampade med fötterna för att skrämma bort alla eventuella äckliga små saker. Några kliv senare får jag syn på fyra överkörda paddor/grodor på vägen, fy så äckligt! Rysningarna i kroppen blev värre och jag lovade mig själv om och om igen att jag aldrig ska flytta ut i buschen. Så snälla ni om jag börjar bubbla om att jag har hittat ett fint hus till salu ute in middle of nowhere, påminn mig tack! Precis innan jag kom tillbaka till pappas hus kom jag på att en stor ljus luftig lägenhet med en sjudundrans stor terass där jag kan odla lite växter och mysa utomhus skulle nog passa mig perfekt!
Ikväll hoppar vi på tåget hem så håll tummarna för att tågresan hem går bättre än hitresan. Jag orkar inte med något kräkparty.
Hoppas att ni har haft en bra påsk.
Några naturbilder från promenadrundan som jag tog här om dagen
Kram å Hej
