Upp och ner, ner och upp….

Det svänger så i mitt liv just nu känns det som. Barnens far knölar till livet för oss mest hela tiden vilket han överhuvudtaget inte förstår att han gör. Allt är så enkelt i hans lilla värld, det skulle vara så bekvämt att leva i den och bara rycka på axlarna över allt.

Nu ställde han in vårt andra möte i torsdags, jag som hade laddat med barnvakt för att jag vet att jag blir helt knäckt efteråt. Han försökte såklart lägga skulden på mig varför han ställde in genom att säga att han tappade inspirationen till att gå för att jag sagt att jag tyckte att det var så jobbigt och jag inte orkar med det här… Men hallå jag tycker väl inte att det är mindre jobbigt eller orkar mer nästa vecka!
Nu håller han på att tjafsa om varför han ska skriva under papperna hos juristen, bodelning mm och han tycker tydligen inte att han ska betal underhåll för barnen heller. 1000 kronor för båda har jag fått denna månad…Tack då!
Han tjafsar på om att han minnsann ska ha barnen varannan vecka men han kunde inte ens ha barnen hela helgen som var hans första riktiga helg. Nä han “kände sig lite hängig….” Ett slag i fejset på mig som aldrig fått vara sjuk och dessutom hur tror han att jag har mått de senaste månaderna, jag hade varit glad om jag bara hade känt mig lite hängig… Desutom bor människan inneboende, barnen har inga egna sängar, inga matstolar, han har inte sina möbler… Han bor och lever som en 19 åring och det verkar han trivas med och han verkar inte förstå att hans agerande är att han bara är pappa när det passar honom.
Han berättade på mötet att den enda person han pratar med och hämtar stöd är från en nyvunnen vän som är 22 år. Ja vad ska man säga den lilla killen har säkert stor erfarenhet av familjeliv, relationer, barn och livet i största allmänhet. Alltid bra att få fler infallsvinklar men man kanske också då ska bolla med någon annan med mer erfarnhet av sin egna livssituation.
Han svarar inte när jag ringer utan han smsar vilket inte alltid blir så jättebra. Ibland tar det ca 26 timmar innan jag ens får något tillbaka. Svarar han eller ringer upp så frågar han i alla fall inte hur det är med barnen. Han har inte smsat och frågat hur dom mår under tiden dom inte är med honom. Inte ens efter att jag berättat att förskolan är orolig över Isabella. Men han vill gärna berätta för världen att han är världens bästa pappa där hans barn kommer först och betyder mest och att han verkligen tar ansvar…. Jag kräks!

Så nu har jag fått spy ut lite galla!