AnderssonLindstrom

Sitter på jobbet med en mycket konstig känsla idag…
Krockade nästan med mina barn och deras far när dom var på väg till dagis. Dom såg mig inte och jag tänkte att det nog kanske var bäst så men att se sina barn men inte prata med dom, inte få krama dom… Usch!! Jag vill verkligen inte leva så här. Jag vill bara ta mina barn och rymma långt långt bort men det gör kanske mig till en lika stor egoist?!

Dessa onsdagar brukar vara lite extra jobbiga men ikväll var det extremt! Jag är helt slut och brutit ihop. Trodde tårarna tog slut under 2012 men det fanns tydligen några liter kvar…
Isabella fick ett av sina fruktansvärda utbrott, dom som vi tidigare sökt hjälp för. Jag tycker att det lugnat sig men nu har hon börjat att få några igen. Inte alls i samma utsträckning som tidigare, tack och lov! Men usch man känner sig så maktlös, frustrerad, får dåligt samvete och känner sig som jordens sämsta förälder.
Det är med, för första gången, blandade känslor som jag lämnar barnen i morgon för sin pappahelg. Jag är så slut i hela kroppen och knoppen att jag behöver ett brejk. Men jag får ju såklart dåligt samvete för att jag ens tänker tanken. Ännu mera när barnen säger att dom inte ens vill åka till pappa. Jag skulle ju kanske bara behöva ha ett brejk några timmar egentligen och inte hela helgen för jag saknar ju mina hjärtegryn så otroligt mycket när dom inte är hemma.
Skulle till min beteendevetare i morgon men fick tyvärr ställa in pga att jag har för mycket på jobbet. Därav också varför jag är totalt slut. Idag valde jag att inte ta datorn med mig hem så jag inte kunde jobba ikväll vilket nu var bra eftersom kvällen blev som den blev…
Dessutom lyser avstämningen med barnens far med sin frånvaro som vanligt och han knölar till allt som vanligt… Jag är så less! Nu sa jag ikväll i alla fall att detta var sista gången jag packade och släpar en väska kläder mm. Nu får han banne mig fixa saker och kläder själv. Allt luktar så äckligt när det kommer därifrån och jag måste tvätta om allt.
Nu ska jag bara få till varannan torsdagsmorgon då han nu inte vill ha vagnen längre för att han köpt en ny…. Jag frågade om han tyckte att jag ska bära barn till dagis i min redan pressade situation! Suck! Nä så numera måste jag antingen hitta fram bilen som tar längre tid att köra än att om jag skulle gå eller alltid behöva hämta hem vagnen eller bilen från dagis på torsdagen efter jobbet… Suck! Jag vet, en piss i Mississippi men irriterande för mig som inte alltid åker hem på torsdagen eller passerar dagis… Men det är som vanligt bara att gilla läget och va glad…
Natti natti!

Gårdagen innehöll en del positiva saker… Mina fantastiska grannar, både dom vägg i vägg och dom snett över gatan förgyllde min dag. Grannarna snett över åker på semester idag och lånar ut sin parkering till mina gäster över jul och nyår och när Oliver och jag skulle hämta nyckeln blev vi bjudna på middag och det blev en buskul kväll.

Isabella åkte ner till mormor igår och stannar några dagar, det är väl både en positiv och negativ sak. Jag saknar henne men hon har längtat efter att få åka ner till mormor och dessutom tror jag att det är väldigt bra att barnen särar lite på sig eftersom dom numera är på varandra hela tiden. Jag tycker ändå att det, peppar peppar, har lugnat sig lite. Förut var dom ju som katt och råtta men den senaste tiden har det bara varit små vardagstjafs.

Oliver och jag har delat kudde i natt och myst. Jag ska försöka hämta honom tidigare idag och vi ska fixa lite inför julen.

Usch idag känns allt bara tufft och väldigt jobbigt! Jag blir bara påmind om att livet är så jävla orättvist!
Jag är trött, har på tok för mycket på jobbet och känner inte att jag hinner med varken jobbet eller mitt underbara liv här hemma. Jag har alltid tagit ett stort ansvar och dragit ett stort lass med barnen och hemmet men jag har då inte jobbat så här mycket, framförallt inte dessa sena tider.
Vi är tre stycken som bara får gilla läget och rätta oss efter en persons egoism. Känns förjävligt! Han kunde bara välja att det inte passade honom mer men vi övriga tre har inget val överhuvudtaget… Vi vill inte leva så här men vad spelar det för roll?
Jag har varit på två olika dejter men ingen av dom var heller nåt att hänga i julgranen…
Jag önskar att jag inte hade så höga krav på mig själv hela tiden och att jag hade lite lite mer pengar så jag kunde bla gå ner i arbetstid.
Men det skulle ju inte märkas någon skillnad sades det vid separationen. Ha pyttsan det säger väl sig självt att det märks men ni alla kan ju förstå vilken omogen människa det kom ifrån….
Han ligger förresten sjuk och kunde inte gå på varken olivers eller Isabellas utvecklingssamtal eller ta barnen på hans lediga dag. Han blev smittad med det som vi låg hemma med förra veckan och hade jag något val då? Nä! En annan hade ju slängt i sig två Alvedon så jag hade kunnat vara med på utvecklingssamtalen men vi prioriterar ju helt klart lite olika här i livet….