Förlossningen

Som gravid kan man inte låta bli att kolla runt och läsa om andras förlossningsupplevelser. Ingen förlossning är den andra lik och alla upplever saker och ting olika.
Men såhär upplevde jag Isabellas förlossning:
Isabella var beräknad till fredagen den 26 oktober och kl 14.00 samma dag var vi på återbesök hos barnmorskan som sa at hon skulle bli förvånad om jag inte födde under helgen. Ha Ha tänkte jag det är säkert en vecka till kvar. Men kl 22.00 på kvällen började det komma lite små värkar medan vi tittade på en film. Innan vi skulle lägga oss vid 00.30 hade jag små värkar var ca 8-10 min och Gunnar bad mig att ringa till förlossningen för att kolla dels om allt va ok och hur tillgängligheten såg ut på Södra BB där vi ville föda. Självklart hade de fullt där men det var ju ändå inte dags ännu. Vi gick och la oss och jag sov i princip hela natten, vaknade ju som alltid för att kissa 100 gånger och visst kände jag av någon liten värk då och då. På förmiddagen kändes det som att det var nåt på gång och vi bestämde oss för att det var nog dags att ringa Gunnars mamma så att hon kunde hämta Tjorven. Slemproppen gick men inte vattnet och jag började blöda ganska mycket så vi ringde in till förlossningen som bad oss komma in för en kontroll. Men eftersom jag bara hade svaga värkar var 8 min så trodde dom att jag skulle få åka hem igen efter kontrollen. Vid kl 11.00 kom Gunnars mamma och hämtade Tjorven och vi åkte iväg i taxin, då kände jag en enorm värk. Det var den värsta bilresa som jag har varit med om och jag skojar inte. Det var dessutom rött vid varje rödlyse på vägen till SÖS. Jag trodde att jag skulle dö där bak i taxin och vid sista rödlyset ropade jag att jag kunde gå därifrån, men det gjorde jag självklart inte. Väl innanför dörrarna hade jag enormt ont, kunde knappt stå upp och vi fick komma in i ett rum, klockan var då 11.30. Jag hade svårt att vara still och ville bara dö för att det gjorde så förbannat jäkla ont. Barnmorskan upplyste att jag var öppen 5 cm, bara 5 tänkte jag och tänkte på föräldrakursen där dom sa att en förstföderska öppnar sig ca 1 cm per timme. Faan det är ju minst 5 timmar kvar och jag kommer att dö av smärtan innan dess. Jag frågade om jag inte kunde sövas ner istället men det gick tydligen inte!!! (ha ha), men jag skulle få ryggmärgsbedövning om jag ville. I det läget kände jag trots min rädsla för sjukhus och nålar att dom kunde ge mig vad som helst bara den vidriga smärtan försvann. Jag fick syrgas och muskelavslappnande för att jag inte längre hade några värkpauser. 10 minuter senare säger barnmorskan att det hela gick fort, jag var redan öppen 8 cm. 3 cm på 10 minuter det var inga timmar här inte. Jag ropade efter min bedövning och dom sa att narkosläkaren var på gång för att sätta ryggmärgsbedövningen. Jag fick äntligen lustgas i min syrgasmask som jag hade och den var inte fel att få, tro mig. Narkosläkaren kom in och såg helt galet glad ut över att få jobba lite, hon radade upp sina instrument. Jag är fortfarande imponerad av mig själv att jag var så medgörlig med sjukvården, det hör inte till vanligheterna. Men när narkosläkaren tvättade av min rygg med sprit för att börja lägga bedövningen kände jag i hela kroppen att jag ville trycka ut bebisen, en helt sjuk känsla att känna hur kroppen arbetade helt utan att jag kunde styra. Både narkosläkaren och barnmorskan insåg att det var försent för bedövning, det var dags att få ut den lille i världen. Så narkosläkaren plockade besviket ihop sina saker, barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet rann ut och 9 minuter senare är Isabella född. Hon kom ut som ett skott, vi trodde alla att hon satt i taket. Blodet bara sprätte, Gunnar som stod vid min axel fick blod på armarna och på skorna. Vi kom in med taxin 11.30 och 12.49 är Isabella född, hon hade helt enkelt bråttom ut i världen. Jag lovar att jag säkerligen öppnade mig dom 5 cm i taxin innan vi kom in till förlossningen för det var ju inte förens då jag kände av värkarna på riktigt. Så det här med att en förstföderska tar lång tid på sig stämmer inte alltid, man kan verkligen inte veta innan hur det kommer att bli hur mycket man än läser. Men bara för att man har fått ut den lilla bebisen så slipper man ju inte smärtan, sen är det ju dags att få ut moderkakan och bli ihop sydd. Och av stygnen och av att livmodern ska dra ihop sig har man ju ont i veckor efteråt! Jag har varit livrädd för att föda barn sedan jag själv föddes tror jag och nu har jag fått det bekräftat, det är att det är det värsta jag har gjort i mitt liv men samtidigt är Isabella det bästa som har hänt i mitt liv. Det var en helt underbar upplevelse i all smärta att få upp det lilla livet på magen och sen att se Gunnar klippa navelsträngen och känna att vi är en familj. Och visst efteråt kan jag vara glad att jag slapp bedövning för jag var ju pigg, glad och klar i huvudet efteråt.
Detta var ett sammandrag av vad som hände en regnig höstdag i slutet av oktober.

Kram å Hej

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *